det snurrar i din skalle

Som några kanske vet vid detta laget så är jag sjukt rädd för åska och blixtar. Förra onsdagen åskade det så jag bad Josefin att få hänga hemma hos henne, så det gick ju bra. Hon satt och sa "mysigt!", medan jag bara ville grina.
Sedan i helgen så åskade det som fan, alltså världens smäll. Och då fick jag ta tag i saken själv och släckte ner hela lägenheten, tände ljus och gick in och rå städade hela badrummet, samtidigt som ipoden var på hög volym. Dessa gånger få mig att fundera över hur jag ens klarar av att bo själv?

Varför jag skriver detta är för att när jag och Victor precis börjat skypa så kom det världens blixt hemma hos honom. Sedan började åskan mullra så att hans fönster lät (och jag hörde allt), så det var den pratstunden.

När jag var mindre så grät jag alltid när det åskade... och på påsk när man smällde påsksmällar.. och nyår. osv osv. Ja, fyfan vilken bölunge jag har varit. Brukar även hålla för öronen när man sätter på musik ifall det är på högsta (ni vet såna man knappar in volymen), man vet ju aldrig? Det var nämligen så en gång i Filipstad, det bara smällde till i stereon och jag trodde seriöst att mitt hjärta skulle ta livet av mig.

Det är inte bara ljudet som är otäckt utan även själva blixten. Tänk om den slår ner i huset? När vi var små så fick min lillebror en fet stöt av en lampa när det åskade ute, alltså en taklampa!

Är iallafall glad att Josefin ska vara i Halmstad ett tag nu, tills jag åker i princip, så att man kan gömma sig någonstans när åskan kommer tillbaka.

Nu är det slut på detta värdelösa pratet mellan mig själv.