det snurrar i din skalle

Detta ska tydligen handla om ens första kärlek. Men vad menar man då? Menar man den första kärlek som man trodde var kärlek eller menar man den första kärleken som var den första riktiga kärleken?

Ärligt talat så kommer detta inte bli särskilt bra då jag var en sk. player som liten. Jag var ihop med alla, flera gånger, ibland flera samtidigt (rekordet var fyra). Ett av rekorden var nog 11 gånger med samma kille som jag tyckte var kärlek.

Men om man nu ska gå till ”kärlek” så var nog min första kärlek en kille som var från alla möjliga länder, tyckte jag då. Men eftersom jag varken har lust eller något att skriva om detta så stryker vi det lite.

Så då har vi Mr V kvar, som han gick under ett tag i början. Eller ”Cheeseburgar-mannen” som jag kallade honom efter första gången vi träffades. Denna människa såg jag som en ”söder kille”, med backslick och allt, vilket jag av någon anledning tyckte var snyggt. Fast det visade sig lite senare att det verkligen inte var så. Han pratade ju dalmål och hade en frisyr med snelugg, vilket verkligen inte söder backslickarna har.
Det är nämligen, tadaaa eller något, Victor jag menar.

Vi träffades hösten 2008 på ”Ankan” i Karlstad, det var en slump (vilket man kan säga om allt). Det började nog med att jag och en kompis välte ut hans öl vilket gjorde han skit sur. Fast jag tänkte ju inte direkt på han just då utan bara hur arg han var. Men till slut så möttes vi på balkongen där han kallade mig för ”Grums” eftersom vi pratade om gymnasiet. Sedan lärde jag mig att han stavade sitt namn med ”C” och inte ”K”, för det var häftigare med C. När det stängde gick vi till Donken för att han ville ha Cheeseburgers. Där köpte han tre stycken, därav namnet. Och eftersom jag var vegan på den tiden så var det en väldigt konstig upplevelse eller vad man ska säga. Att någon kunde äta så mycket kött.
Vi bytte aldrig nummer eller så med varandra så nu kan man nog tycka att det var konstigt att vi möttes igen (om inte slumpen finns). Men den delen behåller jag nog för mig själv, för det kan kallas ett mysterium eller en sjuk händelse.

Andra gången vi träffades var kanske inte så jätte lyckat eftersom jag inte minns särskilt mycket. Mina kompisar säger att jag var så nervös så hade druckit en halv vodka (350ml) vilket resulterade i att jag inte såg någonting, kunde inte prata och fick spy så fort vi träffades i princip. Undrar hur han stod ut med det, en tjej som är dyngrak och spyr?

Jaja, några veckor senare blev en + en = två, som man så fint brukar säga. Sedan dess har vi varit tillsammans och två år har gått.
Men vi hade faktiskt ett avbrott på fyra dagar, om ens det, då vi skulle flytta och bestämde oss för att göra slut för att vi inte orkade med distans. Men det var inget vidare att leva som singel, inte när man fortfarande tyckte om den andra och allt hade varit jätte bra till slutet, så vi bestämde oss för att försöka igen kvällen innan jag flyttade.
Nu lever vi i ett 50mils distansförhållande. Detta var en total omställning då vi har bott med en kilometers distans innan. Fast vi har övat ganska mycket kan man nog säga. Han bor i dalarna på somrarna och jag har jobbat vilket har gjort att vi inte kunnat ses på tre veckor eller så.

Distans är väl inte direkt drömmen i ett förhållande, det är jobbigt men samtidigt så är det ingenting jag tänker på jämt. Man lever ju olika liv och skolan tar upp all tid. En sak som är ”positivt” med distans är att det blir roligare att ses. Fast visst suger det att inte kunna ses, inte ens en gång i månaden vissa gånger, men vad kan man göra åt det?

Om man nu ska säga något som gjorde att man blev ”kär”. Så är det nog hans dialekt - dalmål, jag gillar dialekter (dock inte värmländska eller djup 08). Och skrattet. En annan sak är väl hans personlighet, såklart, han är nog den mest omtänksamma som finns och man skulle kunna säga att han är min bästa vän, eller han är det. Vi har samma humor, musiksmak och filmsmak. Vi gillar att äta pizza eller kebabrulle dagen efter fyllan. Som att detta är så intressant att veta. Men intressen är ju en av de viktiga "ingredienserna".

Och som avslut kan jag säga att vi, liksom alla andra, har upp och nedgångar. Men utan detta så har man väl inget förhållande? Det hör ju till och gör allt starkare när det väl löser sig.

Jag vet att många har velat se kort på Mr V men det blir inga. Tänker hålla honom lite hemlig, som Molgan, Alfons vän.